Meningen med livet när semestern går mot sitt slut

    

Mick Jagger och Marianne Faithfull backstage på Royal Court Theatre i London -67. Faithfull spelade Irina i Tre systrar. Det har inte med någon objektiv mening med livet att göra, möjligen subjektivt för Jagger och Fatihfull 1967. 

Så här års, under de sista semesterdagarna, brukar jag då och då fundera över meningen med livet. Så i år blir det ännu ett blogginlägg, och det innebär ett om året ungefär i min nuvarande takt.  

En AI har inte skrivit detta åt mig, det skulle helt förta nöjet i att skriva fritt en timme eller så.

Så vad är meningen med livet? Uppenbarligen inte semester. Men inte jobb heller. En naiv fråga, skulle en filosof säkert tycka idag och det är ju sant. Men meningen med filosofi är ju att ställa naiva frågor. Fast ett naivt svar skulle vara en helt annan sak.

Därför tänker jag inte bli naiv. Frågan är intressant, och aktuell. Men svaret? Helsvårt. Meningen med livet måste väl (?) delas upp på objektivitet och subjektivitet. Ett universellt svar som är subjektivt är såklart inte enbart naivt utan rent fel.

Kanske ska man stanna upp där. Konstatera att varje svar på frågan fastnar i subjektivitet  och ge upp hela saken. Kanske.

Eller inte.  

Ett objektivt svar på meningen med livet? Ja, uppenbarligen tar jag vatten över huvudet.

Det är varmt och Gamla Uppsala är ovanligt vackert om sensommaren. En plats att vila själen i. Så när min själ vilade kom jag att tänka på semesterns slut och meningen med livet. När jag kom hem bestämde jag mig för att försöka reda ut tanken eftersom den är värd att fundera på ibland.

Ett svar ger ju Aristoteles i Den Nichomakiska Etiken och ett annat slags svar ser man i populärvetenskapliga författare såsom David Eagleman. Jag tycker inte riktigt om Eagleman. Han är för självsäker, populär och gör en höna av en fjäder. Men han har en poäng.

Aristoteles menade ju i Den nichomakiska etiken (egentligen inget annat än en föreläsning i etik han höll runt 400 f Kr som skrevs ner av en åhörare, möjligen av hans son Nikomachos) att viljan (också omedveten) föregår handlingen och att bara en ”god” människa kan välja rätt eftersom en ond har en vilja som leder fel. Kort sagt vill en ond människa fel eftersom definitionen av att välja rätt är att vara god. Jag tänker på citatet från Brecht som finns före romanen i Hermansons Himmelsdalen.  Ondska är bara en slags oförmåga.

Vad är då en ”god” människa? Enligt Aristoteles är det en människa som strävar efter blomstring, eudaimonia. Blomstring är det högsta goda en individ kan uppnå, men som är specifikt för varje individ. En flöjtspelares högsta blomstring är troligen att spela flöjt väl och det är flöjtspelarens högsta njutning. Enligt Aristoteles finns det hierarkier av blomstring, och han reserverar möjligheten att nå det högsta goda för de med bildning och implicit, pengar. Det är svårt att tänka på meningen med livet om måste slita så hårt med försörjningen att man inte orkar mer.  

Det högsta goda för människan själv är att ägna sig åt högre teoretisk filosofi (Sofia), ren (ej praktisk) naturvetenskap och att fundera över meningen med livet, enligt Aristoteles. Där finns också den högsta njutningen människan kan uppnå. Han avfärdade ett liv i jakt på olika sorters ”tomma” njutningar (jakten på pengar, status, maximal sinnlig njutning) som just tomt, eller som ”livet som en ko”. Han la också till att de allra flesta lever som kor.

Ja, Aristoteles var självsäkert dryg. Han var också en av tidernas mest inflytelserika filosofer eftersom varje generation insett att han hade rätt i mycket han sa. Men det där om att man lever ett koliv om man söker fel sorterns njutningar? Rent objektivt måste man avfärda Aristoteles påstående om man betraktar svaret till frågan om meningen med livet ur subjektiv synvinkel.  

Men Aristoteles menade ju inte att meningen med livet är subjektivt, det finns objektivt för alla och är lika verkligt som en ko.

Sofies Värld börjar (nästan) med orden ”vem är du?” Kan det ha med meningen med livet att göra? Eller är det en annan fråga? Själv lutar jag åt att det inte nödvändigtvis måste ha med meningen med livet att göra.

David Eagleman menar i tex Livewired att hjärnans neuron inte är en harmonisk enhet som jobbar för fullt för att producera medvetande för medvetandet skull utan att det pågår en stenhård och dödlig konkurrens i hjärnan där svaga slås ut och de starka blir starkare. Han ger exempel om hur neuron vissnar bort och dör tillslut om de inte används. Om jag slutar spela fiol och om jag spelat länge men låter kunskapen dö och inte heller för över det på någon annan svår aktivitet som kräver samma centra (säg att jag sätter mig och slötittar på TV som hobby) så kommer alla de centra i hjärnan ansvariga för att jag kan spela fiol förtvina. Andra hjärncentra kommer ta över.

Det är inte alls kontroversiellt. Men han tar ett steg till. Han menar att neuronen inte passivt sitter och väntar på turen utan att de aktivt försöker påverka vår personlighet i ”sin” riktning och därmed själva få mer liv. De neuron (hjärncentra) som är starka förstärker sin dominans genom att se till att rikligt med dopamin osv. sköljer över hjärnan när man är i flow i ”deras” aktiviteter. Därmed förstärks våra personligheter och förutom vid stora kriser eller tonårstiden eller om man slutar med något man är specialiserad i så har de svaga stackars neuronen i utkanten av händelserna inte så stora utsikter.

Var det här svaret på frågan ”vem är du?”

Har den med ett objektivt svar på meningen med livet att göra? Det är kanske neuronens högsta mening att förstärka sin egen existens och hämma andras, men har det så mycket med människoorganismens mening att göra?

Genernas högsta mening är att se till att vi för vidare kopior av generna. Kärngenerna har lyckats, i vissa fall har de existerat i miljarder år. Men har det med meningen med livet att göra? Eller skulle det ha med att inte dö att göra? Om så är fallet har vi människor misslyckats totalt, dödligheten ligger på 100% för människor. Inte tar det lång tid heller. Generna har skapat en människa vars funktion var att avla barn, och leva ungefär så länge det tar att växa upp, avla barn och ta hand om barn. Sedan kommer ålderdomen snabbt. Varför? För att evolutionen formade oss så. Men varför formade den oss på det sättet? För att generna vinner på det. Men vad kan möjligen meningen med livet vara för dessa små informationsbärande saker som lever och lever och för vidare arvet genom generation efter generation?

Finns det inte en viss tomhet, eller finns det något i hela denna blinda process som innehåller annat än blind process? Ja, generna gjorde ju så människor finns och människor kan uppleva mening med livet så någon mening måste genernas process ha hur man nu vill se på det.

Men vi lever och dör snabbt. Förfaller in i ålderdom innan vi knappt hunnit utveckla en liten del till vad våra hjärnor är kapabla till. Så är meningen med livet att vetenskapligt jobba för att förlänga livet? Jeff Bezos investerar miljarder i avancerad forskning, bland annat rekryterades Yamanaka, mannen som upptäckte Yamanaka faktorerna. De som kan omprogrammera gamla celler och har det visat sig, faktiskt en hel organism så att de blir unga igen (se tex Läkartidningen, 2012). Det går inte att göra i människor på många år, för farligt. Bezos lägger enorma pengar på det för att kunna leva längre. Men innebär det att Amazons Jeff Bezos är ett svar på meningen med livet? Skulle USA med dess tech miljardärer som investerar miljarder i teknik för att förlänga livet (på sig själva och möjligen kunna sälja det till massorna senare för att bli snuskigt rikare) vara ett objektivt svar på meningen med livet?

Eller finns det ens något överhuvudtaget objektivt svar på meningen med livet om svaret måste filtreras subjektivt genom våra hjärnor och inget annat än något med hjärna kan uppfatta mening? Eller är de flesta marionetter i samhällets skådespel, inbillande det eller det eftersom samhället får en att sprattla som sprattelgubbar på ett visst sätt? Platons grotta? Kanske Shakespeare. 

As You Like It. Act II, Scene VII

”All the world’s a stage,
And all the men and women merely players;
They have their exits and their entrances,
And one man in his time plays many parts,
His acts being seven ages.

At first, the infant,
Mewling and puking in the nurse’s arms.
Then the whining school-boy, with his satchel
And shining morning face, creeping like snail
Unwillingly to school.

And then the lover,
Sighing like furnace, with a woeful ballad
Made to his mistress’ eyebrow.

Then a soldier,
Full of strange oaths and bearded like the pard,
Jealous in honour, sudden and quick in quarrel,
Seeking the bubble reputation
Even in the cannon’s mouth.

And then the justice,
In fair round belly with good capon lined,
With eyes severe and beard of formal cut,
Full of wise saws and modern instances;
And so he plays his part.

The sixth age shifts
Into the lean and slipper’s pantaloon,
With spectacles on nose and pouch on side;
His youthful hose, well saved, a world too wide
For his shrunk shank; and his big manly voice,
Turning again toward childish treble, pipes
And whistles in his sound.

Last scene of all,
That ends this strange eventful history,
Is second childishness and mere oblivion,
Sans teeth, sans eyes, sans taste, sans everything.”

 

Så är det färdigskrivet i bloggen för i år, tror jag. För många frågor, för få svar. Men det är okej. 

Jag avslutar med mitt favoritcitat från Kirkegaard.

Och när timglaset har runnit ut, timglaset för tidslighet, när ljudet av sekulärt liv tystnat och dess rastlösa eller ineffektiva aktivism har kommit till ett slut, när allt runt omkring dig är stilla, som det är i evigheten, då frågar evigheten dig och varje individ i dessa miljoner och miljoner om bara en sak: huruvida du levt i förtvivlan eller inte.

Länk till Sjukdom till döden. 

Sickness unto death, Søren Kirkegaard.

Se också  Denne Sygdoms (Fortvivlelsens) Almindelighed